Det har varit ett par sömnfattiga veckor i detta lilla hus. Täppta näsor. Drömmar. Hosta. Rädsla. Bakterier. Och ett par föräldrar som skulle vilja krama hårt och länge och skydda barnen från hela världens oro.
Krama hårt och länge kan vi nog göra ett tag till. Vi kan prata och göra varm choklad. Låta dem sova i våra sängar och köpa ny nässpray. Klia på ryggen och säga att ångest inte är farligt.
Men hur gärna vi än vill så kan vi inte ta bort allt det fula och jobbiga de kan uppleva. Vi kan bara försöka vandra tillsammans med dem igenom det. Det är vår uppgift. Alla vuxnas uppgift.
Det är natt. Men vi vet att när morgonsolen jagar bort skuggorna kommer det nytt liv till oss var och en. Med ljuset kommer energin tillbaks. Bus. Och modet vänder åter.
Då kommer det gå lättare att andas genom de täppta näsorna och magontet kommer släppa. Det gör det ju alltid, förr eller senare.
Då kommer killarna kasta sig ur våra famnar. Knyta på sig fotbollsskorna och springa iväg utan att vända sig om. På morgonen är de åter så tuffa och stora och självständiga.
Inatt satt jag uppe och lyssnade på Oscar Danielsons Besvärjelsen på repeat.
Det är så svårt att vara förälder. Det är fantastiskt. Och stort!
…Det kommer tidvis att bli svårt
Det blir kallt, och åskan kommer gå
Men jag ska gnugga dig varm
Jag ska viska ditt namn
Du ska somna i min famn
Vi kommer älska dej då
Och det kommer att bli tjat, och vi kommer säga nej
Du kommer smälla i dörrar, och skrika:
”jag hatar dej.”
Det blir många hårda ord när du sätter oss på prov
För att se om vi står kvar
Vi kommer älska dej då
Och så kommer det en dag
När någon sliter ditt hjärta itu
Du gråter på ditt rum, och vi undrar: vad gör vi nu?
För den tröst som vi vill ge, den vill du inte ha
Du kommer vända dej bort, du kommer be oss att gå
Och vi, vi kommer älska dej då…
aammin 