Vi har under de tre senaste veckorna fått gå bakom kulisserna till delar av denna kultur som vi vare sig kan förstå eller acceptera. Tidigare har vi flera gånger stått lite på sidan av och försökt stödja när liknande saker skett, men den här gången hamnade vi mitt i händelsernas centrum. Och det har varit svårt.
Jag har försökt blogga om det, för det har inte funnits något annat jag kunnat skriva om. Men det har inte gått att berätta på ett sätt som känns ok. I förra veckan la jag ut ett inlägg som några av er läste, men efter en timme tog jag bort det igen. Jag vill så gärna dela, men samtidigt så kan jag bara inte berätta några detaljer.
För tre veckor sedan ringde en vän till mig och berättade att hon var orolig för sitt barn. Barnet och hon har suttit instängda i ett mörkt litet rum sedan den lilla föddes för fyra månader sedan, eftersom barnets tillblivelse skett på ”fel” sätt och de därför inte blivit accepterade av sin omgivning. Familjen önskade helt enkelt livet ur den lilla. Jag har ofta besökt dem och ganska tidigt förstod vi att allt inte stod rätt till med bebisen. Men nu insåg vi att det var värre än vi trott.
Efter flera sjukhusbesök och många undersökningar sa läkaren till oss att åka hem, ”det är bättre för ett barn att dö hemma och det finns inget mer vi kan göra”. Så Andreas och jag samlade våra barn och frågade om de var okey för dem att vår vän och den lilla flyttade hem till oss.Jag fick berätta för mamman vad läkaren sagt och vi åkte tillsammans hem, hennes egen familj ville inte ta emot dem.
Och oj vad vi alla lärde oss att älskade detta lilla gry!
Vi hann fira hennes fyramånadersdag dagen innan hon dog.
Veckorna har inneburit mycket sorg och vrede. Men också en skör glädje. Och det lilla barnet har det bra nu, långt bort från anklagelser och hat. Jag kommer för alltid minnas henne som den som väckte ett starkt rop inom mig.
Kyrie Eleison!
Så här i efterhand fylls jag av en vanmakt. Hur kan vi finnas med och påverkar de delar av denna kultur som så på djupet förstör människor? Hur kan vi på ett effektivt sätt visa på en annorlunda värdegrund? Hur kan vi lyfta upp barnen som ingen vill ta i? Hur kan vi visa hur älskade de allra mest föraktade kvinnorna är? Och hur kan skammen som många brottas med förvandlas till något annat?
Jag tänker ofta på den blödarsjuka kvinnan i Markusevangeliet kapitel fem och jag hoppas att många, många från detta land ska få vandra i hennes fotsteg. Till upprättelse.
Kyrie Eleison!
aammin 