Bakom muren

december 9, 2016 — Lämna en kommentar

Vi satt med varsin te-kopp i handen och samtalade om andra människors brottningskamper. Alla hade vi vänner i vår omgivning som vi visste kämpade mot alkoholism, depression, ekonomiska bekymmer, familjeproblem och tillkortakommanden. Och jag visste att kvinnorna i gruppen också hade sina kamper, precis som vi alla. Väl dolda problem.  Men alla verkade kämpa ensamma och talade hellre om andra, än om sig själva.

Och jag vet ju att det är ett dika som tyvärr är allt för lätt att falla i. Även för mig!

Samma dag läste vi tillsammans från 1 Korinthierbrevet om hur fint det kan vara att berätta om sina tillkortakommanden och problem.

”Hur skulle det kännas att vara mer öppen och ärlig inför vänner?” frågade jag. ”Att välja en person eller en lite grupp som man vågar lufta sina egna bekymmer inför? Och som man kan be om hjälp och kanske få stöd ifrån. Eller är det bara i tysthet inför Gud som vi ska göra oss sårbara och erkänna brottningskamper och synder?”

Kvinnorna var chockade över min fråga och svarade ungefär som jag väntat mig: ”Det är klart att vi aldrig ska bekänna synder för en människa! Då blir man ju hånad och förskjuten!”

Jag förstår hur de tänker. Jag har sett många människor bli förskjutna och just detta är den största skräcken för många. Jag har sett kvinnor sitta instängda i små mörka rum och förnedras pga den ”skam” de utsatt sina familjer för.  Därför bygger man höga murar runt sitt liv och man släpper ingen där bakom. Man ljuger för varandra, låtsas och ler så länge det är möjligt. Endast Gud vet sanningen.

Vi fortsatte att prata om detta. Bläddrade fram och tillbaks i Bibeln och samtalade om huruvida vi faktiskt kan behöva varandras hjälp och inblick, även i de smutsiga delarna av oss själva. Vi pratade om den blödarsjuka kvinnans mod när hon vågade närma sig Jesus, trots att hon tvingades blotta sig inför en hel folkhop. Vi läste om hur delarna i ”kroppen” är menad att stödja varandra.  Vi funderade över vad förlåtelse innebär och om hur vi kan bygga en kristen gemenskap som inte är dömande. Det är inte helt enkelt, men det måste vara möjligt!

Samtalet pågick under en lång stund och jag förstod inte allt som sades. Men i slutet tog vi varandras händer och några av oss valde att berätta om de vardagsbekymmer som plågat oss. För en kort stund lät vi murarna falla, höll om varandra och bad tillsammans.

Jag är SÅ tacksam för dessa vänner!

IMG_2319

 

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s