En ökenblomma

Det finns en ökenväxt som kallas för Cowpie plant (Ibervillea sonorae). Sedan jag läste om den för flera år sedan har namnet stannat kvar i mitt huvud och återkommande gånger utmanat mig – och nu gör den sig påmind igen. Växten liknar mest en gammal murken träbit, utan vare sig rötter eller grönska. Den ligger där så livlös, ful, helt ensam och utan något som helst tecken på fruktbarhet. En avhuggen stump i ett torrt landskap. Så meningslös. Hopplös.

I New Yorks Botaniska trädgård hade man en gång en sådan här trästump som lyckades överleva i sju långa år utan att få smaka på en droppe vatten. Tålmodigt och stilla låg den där, väntandes på regn. Den levde, men de som gick förbi måste ha trott att den redan var död och kanske funderade de över varför Botaniska ville ha kvar den.

Men om regnet till slut hade kommit så skulle träbiten återigen börjat blomma och bära frukt, bekräftar Annie Dillard i sin bok Pilgrim at Tinker Creek. Vad osannolikt det känns att den här stubben kan kläs med gröna blad, gula blommor och röda små meloner!

Bild: wikimedia.org/wikipedia

 

Det finns så många berättelser i Bibeln som påminner om denna torra, livlösa växt. Vi läser om oceaner av smärta, lidande och sjukdom.Vi ser så mycket hopplöshet – som oväntat vänds och fylls av hopp. Efter 400 år av tystnad förändras läget. Fördömelse plockas bort. Ångesten når sin botten och blandas med frid. Människor som aldrig kunnat prata, kan plötsligt ropa ut sin längtan. Där finns hav som öppnas, svaghet som blir till styrka, barnlöshet som förvandlas till bebisskrik och lycka.  Döda som börjar leva!

Hur torr och fruktlös och livlös och hopplös kan något bli, innan det verkligen är hopplöst? Hur till synes dött kan något vara, innan det verkligen dör? Gränsen går uppenbart inte där jag och många med mig skulle sätta den.

Jag tänker på mörkret och ondskan och den förbannade tillvaro som så många människor lever i. Full av frågetecken och en oviss framtid. Jag kräks över den hederskultur vi befinner oss i. Visst vore det lätt att ge upp! Eller åtminstone att gömma huvudet i sanden och titta bort. Och det gör jag ju ibland… Men jag inser samtidigt att det inte är läge att släppa taget om livet, för det kan fortfarande vinna! Situationen för så många människor ser hopplös ut, men det är inte vår uppgift att bestämma när det är för sent.

Vår uppgift är att vänta. Och tro.

bild: http://www.indoor-plat-care.com

 

Så Ibervillea sonorae får idag bli en påminnelse om just detta: om hopp och liv bortom horisonten. En påminnelse om att inte ge upp, hur torrt och fruktlöst och livlöst och hopplöst omständigheterna än ter sig. Det kanske inte är tid för blomning och frukt, men istället en tid för väntan och tro?

HERRENS nåd är att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet… Det är gott att i stillhet hoppas på hjälp från Herren. Klag. 3:22