Höstens dalgång

Bloggen är som ni märkt igång igen! Även om jag skriver sporadiskt.

Hösten har varit lite extra kämpig, så det har egentligen varit skönt att regeringen stängt ner Word Press under ett par månader. Jag har hållit mig så mycket jag kan i huset/på kontoret och livet har inte varit så spännande. Men jag märker att jag mår lite bättre, även om jag måste vaka över mig själv så jag inte hamnar i diket igen.

Största utmaningen för mig är att hitta en fristad och jag är otroligt stresskänslig. Helst vill jag veta exakt vad som ska hända och vem jag ska träffa – och det går naturligtvis inte att leva så pass förutbestämt i det här landet och med vårt arbete. Bara den här veckan har vi planerat ett spontant bröllop och samtidigt haft två vänner som hamnat i fängelse. Människor blir sjuka och livet har sin gång.

Vårt vardag går i perioder och under hösten hade vi dessutom två månader av konstanta spontanbesök. Det var alltid någon som knackade på, vare sig det var tisdag eller söndag, och vi hade matgäster nästan varje dag. Det är inte så enkelt att förklara mitt behov av att få vara själv och leva lite mer efter en planering – framförallt inte när människor tagit sig från andra sidan staden för att hälsa på. Jag har testat att vara ärlig och berätta att ”nej, idag vill vi vara hemma. Jag sov uselt i natt och har ångest och huvudvärk, så denna lördag behöver jag bara få hitta tillbaks till livet för att orka nästa arbetsvecka”. Då har vänner överraskat med besök ”för du är ju sjuk”. Lite komiskt när man får distans till det (och såklart väldigt fint av dem!), men just i stunden har det gett mig panik.

Det är ok när människor hälsar på mig när jag är förkyld eller har ryggskott. Ni kan, om ni nu vill, få sitta bredvid mig när jag mår illa. Så funkar det ofta här och det är ju egentligen något väldigt fint! (Läs gärna tidigare inlägg Ja tack, stör mig gärna.)

Men i min ångest vill jag vara ensam! Då vill jag få påta i trädgårdslandet i fred, i tystnad läsa en tidning eller bara få gömma mig framför en film. Men detta västländska fenomen av ”vill vara ifred” är inget våra kära afrikanska vänner relaterar till. Och detta är mig en utmaning och ger mig ständigt dåligt samvete.

Bilden har inget med texten att göra. Men ett torrt träd fyllt av skräp kan få symbolisera hösten. 🙂

 

Så sommaren och hösten har varit mig strävsam. Troligen handlar det delvis om att jag inte haft tillgång till de resurser som jag brukat använda under andra liknande perioder i mitt liv (mer kontroll över omständigheter, naturen, församlingen, ensamheten) – och därför föll jag denna gång lite djupare. Men sakteligen lär jag mig att även leva livets tunga dagar här i Etiopien. Jag försöker finna nya verktyg och andra vägar och jag begränsar mig själv. Även om jag inte är i hamn ännu, så tror jag att jag är bit på vägen.

Så då vet ni det!