En kopp kaffe

En kaffepaus på altanen. Ett digestivekex.

Lite längre ner i trädgården har den lilla apungen börjat utforska världen utanför sin mammas famn.

På studsmattan samlas åtta grannbarn. De skrattar högt. Aporna skriker. En telefon ringer.

Några stora fåglar har samlats runt en död fårkropp och festar på köttet.

Tyvärr råkar det vara resterna från vår lilla tacka.

Ett dussintal andra fåglar kvittrar glatt. Någonstans fälls ett träd. En lastbilar hörs. Syrener från en ambulans ljuder.

Det har regnat och doftar gott av blött gräs. Sommar. Alltid sommar.

Lukten från hönshuset påminner om att vi behöver städa.

Någon gråter. Leken på studsmattan tar snabbt slut.

Kaffekopparna ställs undan.

Livet på seminariet fortsätter.

Vår trädgård

När vi flyttade hit så tänkte jag att vi på vår höjd skulle bo kvar i detta hus under ett års tid. Inte för att jag tyckte att huset var dåligt, tvärt om. Men jag ville bo mer i gröten. Vad jag kanske inte helt förstod då var att Addis ”gröt” är ganska mycket betong, hus bakom trånga murar och minimal rörelsefrihet för barnen. Jag hade en idealbild över hur livet här skulle vara – och den kanske inte var helt realistisk med tre små pojkar i släptåg. Och inte heller med tanke på det arbete som väntade.

Så vi har bott kvar i vårt första hus, i början ofrivilligt men nu med stor tacksamhet! Vårt hus som tidigare gav mig skuldkänslor och smak av isolering – är nu vår oas. För barnen är detta en liten Bullerbygata och för mig ger det så mycket att få känna blommornas dofter och höra fågelsången. Och dessutom har det under perioder kunnat vara en trygg plats för fler människor än oss att komma till.

Och det bästa med huset är trädgården! Mitt i stan, ett stenkast från marknader och gatulivet – men ändå med en känsla av natur.  Blommor, fåglar och fina grannar.

Vi har aldrig förr haft en trädgård, så det har varit spännande att få försöka sig på lite nytt fix. Grönsaksodlingen har inte alltid gått så bra dock. Första året traskade korna gång på gång in och trampade ner allt, majs är tydligen deras stora favorit. Sedan fick vi någon ohyra som tog död på det mesta. Och en oväntad översvämning. Och nu i år var Addis ovanligt kallt och under nätterna var det minusgrader i två veckor i sträck – vilket gjorde att mycket av grödan frös ihjäl.

Men vi testar oss sakteligen fram och ganska mycket har ändå till sist hamnat på tallriken. Majs, rädisor, squash och diverse lokala grödor går fint. Liksom sallad och morötter. EN stackars gurka lyckades vi med och ett gäng tomater. Vattenmelonen mognade, men blev sedan stulen. Likaså många bananklasar. Rabarberplantan som vi hade med från Sverige dog knall fall, men de svenska smultronen växer bra och barnen plockar bär VARENDA dag året om.

Vi har ett stort avokadoträd. Ett citronträd. Björnbärsbuskar, som idag gav sina första (sura) bär! Bananträd. Massor av guavaträd (men vi har ännu inte riktigt lärt oss vad vi ska göra av all guavafrukt).  Några sockerrör…

Och blommor!

Våra barn har alla fått varsin blomma när de föddes, som nu är ”deras”. Solros och Gladiolus/Stockros för de två som är födda i September funkar utmärkt här, de växer så det knakar. För Januaripojken vars blomma är tulpan, är det dock värre. De lökar vi tagit med från Sverige har inte givit minsta lilla grönska. Är det kanske någon av er som vet vad vi kan göra för att få upp tulpaner här i Addis, jag gissar att det är klimatet som på ngt sätt ställer till det?

Min absoluta favoritblomma just nu är den här sköra Tempelblomman (Plumera rubra).

 

Det finns så otroligt mycket vackra växter, djur och fåglar här i Etiopien. Ibland lite väl dolda bakom betonghusen och avgasmolnen i Addis, men de finns!

 

Djur

När jag var ett barn sprang jag och bästisen Åsa ofta runt med varsin blomspruta när det regnat och sprutade på alla de daggmaskar som krupit upp på vägarna och nu höll på att torka ihjäl. Kom det en bil så stoppade vi den och bad den vänta tills vi lagt tillbaks maskarna i jorden. Vi var nitiska! Och tillsammans med min kusin gick jag till storbonden och skällde ut honom, då vi tyckte att hans höns hade för små burar. Vi försökte stoppa fiske i sjön där jag bodde, jag vägrade äta kött och de flesta hundar i Jakobsberg hade jag och vännerna lärt känna. Jag är uppvuxen med katter, sköldpaddor, vandrande pinnar, hundar, marsvin, möss, kaniner, fåglar, hamstrar och många andra djur i huset.

Och även om mycket av den iver jag tidigare kände för djur sakta svalnat och fått en sekundär plats i livet (jag räddar t.ex. inte daggmaskar längre), så är det ändå så häftigt att långsamt få lära känna djurlivet här i Etiopien. Det är fascinerande! Fåglarna. Insekterna. Flodhästarna. Sköldpaddorna.

Och nu på resan österut fick vi bekanta oss med ytterligare några arter.

Inte minst med hyenor! I Harar finns det en legend om att människor under svältperioder brukade lägga ut köttbitar utanför staden, som ett offer till hyenorna. Då skulle de utsvultna hyenorna som närmade sig Harar blidkas och lämna människornas boskap i fred. Detta utvecklades senare och har nu blivit en välkänd kvällsritual, då en ”hyenaman” matar rovdjuren. Detta gick vi ut för att titta på och med bultande hjärtan såg vi mannen komma gående med sin korg och ett helt gäng vilda hyenor efter sig. Han nämnde dem vid namn och en efter en kom de fram och åt ur hans hand. Och sedan ur våra händer! Det hela är ju fruktansvärt galet då dessa bestar har de starkast käkar av alla djurarter, näst efter krokodilen. Men det gick inte att låta bli att dras in i äventyret, när vi var där på plats.

Och så såg vi naturligtvis hundratals kameler, vilka troligen skulle hamna på min topp-tre lista över ”bästa djur”. När vi besökte en stor kamelmarknad så frågade vi om barnen möjligtvis kunde få rida, men människorna tittade dumt på oss och skakade på huvudena. Löjliga Ferenjis med så konstiga frågor! Här kan ni läsa ett tidigare inlägg om kamelernas plats i denna kultur.

Kamelmarknaden är en tumultartad plats. Massor av människor är där för att inspektera djuren eller så står de i grupper och delar det senaste skvallret. Några har rest i flera dagar för att sälja sina varor. En kamel kan kosta allt från 400 till drygt 1000 dollar beroende på ålder, styrka, och naturligtvis köparens förmåga att pruta. Alla kameler har markerats med ägarens särskilda tecken för att undvika eventuella konflikter om äganderätt.

För att vara säker på att förhandlingarna om priset inte påverkar någon annans affärer, har en invecklad teknik utvecklats som sker genom teckenspråk. De två affärsmännen sätta en sjal över sina sammankopplade händer, och buden kommuniceras genom beröring. Förhandlingarna varar vanligtvis från fem till tio minuter, men kan ta upp till en halvtimme. Systemet kan verka komplicerat vid första anblicken, men logiken är enkel och lätt att lära sig. Varje finger har ett nummer, så alla nummer från 1 till 9 finns alltså representerade. En, till exempel, skulle beskrivas genom att ta tag i pekfingret vid spetsen. I fall där större siffror behövs så kan en nolla kan läggas till genom att gripa tag i en större del av fingret. Ett finger kan därför beskriva en, 10, 100, 1000. Men eftersom båda parter oftast vet den allmänna prisnivån för en get eller en kamel behövs nollan sällan användas.

Om du någonsin varit på kamelmarknaden utanför Kairo, så skulle du ganska snart märka en stor skillnad mot marknaderna här. I Egypten förföljdes du troligen av ett stort gäng som ville sälja allehanda saker till dig eller som på andra sätt ville dra fördel av din närvaro, här blir du endast erbjuden långa blickar av förvåning. Här finns inga turister som man har vanan att försöka lura och snart dras fokuset från djuren till de uppseendeväckande vitingarna. För oss innebar det att vi ganska snart inte kunde se kamelerna, p.g.a. en stor grupp av människor som ställde sig framför oss – för att beskåda våra barn.

 

På vägen hem föll för frestelsen och köpte två dunkar kamelmjölk genom bilfönstret. En daglig delikatess för många av våra vänner.

Babianer såklart!

Och vid resans slut fick vi även tillfälle att hälsade på krokodiler, de låg och jäste vid Awashflodens vattenfall endast ett 20tal meter framför fötterna på oss.

Så då vet ni att om ni vill uppleva nya, spännande djur så finns det ett par stycken även här!

 

Det bästa i Addis är… Sudan!

Jag gick precis igenom några dokument på datorn och hittade då följande frågor som vi ställde till våra två äldsta barn för drygt ett år sedan. Minns att jag då tyckte några av svaren var ganska oväntade och idag skrattade jag högt när jag läste dem.

 

 Vår femåring svarar:

– Vad är det bästa med att bo i Addis?

Att bada hela tiden. I någon pool, i en balja i trädgården eller i vattenspridaren. Och att se massor av djur som inte finns i Sverige, typ lejon, vilda apor, lysmaskar, kackerlackor och sköldpaddor. Jag har också många bra kompisar!

– Vilken är den största utmaningen med att bo i Addis?

Engelskan och Amarinjan, det är svårt!

 – Vilken är din favoritplats, i Addis?

Sudan. ”Men det ligger ju inte i Addis” svarar jag. ”Nej, men jag tycker ändå om Sudan” säger femåringen. Annars skolan, eller Ziway – för där kan man åka båt och se flodhästar och massor av stora fåglar.

 – Om ni skulle få ett besök från Sverige, under en långhelg – vad skulle ni då hitta på med gästerna?

Jag skulle visa dem djuren som inte finns i Sverige och så skulle jag visa vår skola. Vi skulle simma och så skulle jag visa dem Egypten. Är det krig i Egypten nu, förresten?

 – Vad saknar du mest, från Sverige?

Jag saknar mina kompisar i Sverige. Och dagis. Och så saknar jag lakrits jätte mycket (!!!!) och annat godis. Och stark ost. Och korv.

 

Vår fyraåring svarar:

– Vad är det bästa med att bo i Addis?

Kompisarna, skolan och Ziway – för där kan man träffa flodhästar och krokodiler.

 – Vilken är den största utmaningen med att bo i Addis

När man trillar och råkar knocka någon annan i huvudet.

– Vilken är din favoritplats i Addis?

Alla platser som man kan se apor på.

– Om ni skulle få ett besök från en kompis från Sverige, vad skulle du vilja hitta på med den?

Jag skulle visa vårt hus, mitt rum, källaren och fotbollsplanen. Och alla swimingpoolar som finns!

– Vad saknar du mest från Sverige?

Min balanscykeln. Och sådan där pinnglass som det finns godis i skaftet på. Och mina kompisar.

Dofter och ljud

Jag sitter här på kontoret omgiven av ett myller av ljud och dofter som väller in genom springan under dörren. De ortodoxa och muslimska böneutropen blir ikväll överröstade av en högljudd pente-pastor som med stor iver skriker ut sin långa predikan i mullrande högtalare. Den aggressiva tonen har fått våra gäster att fundera på vad han egentligen säger, men församlingen verkar uppskatta samlingen.

Trots alla olika böner och högljudda förkunnelser så finns det ytterligare ljud som tränger sig in till mig. En groda kväker högljutt från vattenansamlingarna på vår baksida och den svaras direkt av hundratals (?) andra grodors ivriga sång. De bildar en fantastisk, högljudd kör som ackompanjeras av de lite mer lågmälda syrsornas spelande och några fåglars kvitter. Jag har faktiskt aldrig förr hört en sådan påträngande orkester på vår baksida! Samtidigt skäller vakthundarna och åskan mullrar.

Och dofterna! Det doftar blött gräs och rostat kaffe. Från floden bakom vårt hus letar sig även lukter av dynga och kompost fram. Sopstationen i vår stadsdel har haft problem de senaste månaderna, så de flesta människor slänger ut hushållsavfallen på bakgården i väntan på att elda upp dem. Eller så slängar man skräpet i vattnet, vars odör vi känner allt för väl. Och av någon anledning (fråga mig inte varför) så förstärks lukten väldigt runt klockan åtta på kvällen.

Dessa dofter och ljud är något som många av våra svenska besökare uppmärksammar när de kommer hit. Det kan de första dagarna vara omvälvande, men blir ju något man ganska snart vänjer sig vid när man bor här. Jag gillar dock att ibland stanna upp och mer medvetet ta in alla intryck.

Ibland leker jag en lek med barnen där vi alla ska blunda och vara stilla. Sedan sitter vi tysta i tre minuter och suger in alla intryck och därefter räknar vi upp allt vi hört och känt lukten av. Listan blir lång ikväll! Predikanter, böneutrop, djur, insekter, bilar, människor som pratar, en bebis som gråter och ett dussin olika dofter och massor andra sinnesintryck. Släpper en in allt så blir känslan nästintill hisnande!

Kärleksfåglarna

De fina ”kärleksfåglarna” är tillbaks och idag räknade vi till ett drygt tjugotal i kaktusen bredvid verandan. Kan ni hitta alla på bilden?

I would still plant an apple tree

 

Vi bor på ett område med en mängd olika små skatter att upptäcka. Här finns en stor fotbollsplan (alternativt kohage, då det oftast är så den används), en billig restaurang, en skrothög och många små hus. Det finns en kull hundvalpar under den gröna containern och människor som spelar trummor, gitarr, harpa och trumpet. Mest anmärkningsvärda är dock konstverken; de gigantiska fåglarna och de märkliga skyltarna.

Den skylt jag gillar allra bäst är inte så enkel att upptäcka. Den står vid sidan av vägen, nere på ett liten torr åker.

Det tvistas tydligen om ifall det verkligen är Luther som ligger bakom de välkända orden. Men när jag går förbi skylten så spelar just detta inte så stor roll, för oavsett ursprung så berättar den om en smittande envishet och en naiv framtidstro. Även om världen går mot sin undergång, så utmanar orden mig till att fortsätta göra min del för att få den att snurra idag.

Jag utmanas att fortsätta kämpa, även om det kan tyckas vara för sent. Och jag uppmanas att inte tänka att min tid är för kort eller att jag har för små resurser för att kunna påverka en viss situation.

Vi får godta att vi är satte i denna tid, för just denna tid. Vare sig vi har ett år eller en kort minut till vårt förfogande, så är nuet en möjlighet. Vi får tro att det finns en mening med att just vi är satta på denna vår plätt och med de verktyg som vi fått att förfogar över. Och även om jorden ter sig obrukligt torr och hård, så vill jag tro att vatten kan rinna ner i sprickorna och ge näring åt det som är döende.

 

Even if I knew that  the world would end tomorrow,

I would still plant an apple tree today.

 

Besök av allehanda slag

Vi kan hitta lite av varje i vår trädgård. Titt som tätt springer kossorna in för att beta i vårt högvuxna gräs och häromdagen upptäckte vi att ett okänt får stod bundet på baksidan. Kul med husdjur kan tyckas, även om vi gärna har vårt grönsaksland i fred.

Ofta finner vi också delar av djur som slaktats en bit bort, men som rovfåglar eller hundar flyttat och råkat placera vid vår farstu. Vår yngsta son kom inspringande häromdagen och ropade att vi har en ko på baksidan. Jag följde med honom ut för att jaga bort kreaturet, men insåg att han ju menade ett ben från en ko.

Och är det inte djur i trädgården, så är det annat. En gång fann vi många säckar fulla av tygremsor utslängda över hela gården. Någon hade visst fått för sig att vår trädgård var en bra arbetsplats för syjuntan.

Besöken fortsätter och det blir bara bättre och bättre! Gissa om killarna blev glada den morgonen vi hittade ett 20tal spralliga fotbollsspelare på framsidan! Ett av Mekane Yesukyrkans barnhem hade nämligen julfest på vårt område och barnen därifrån hade hittat våra bollar och ansåg att vårt gräs var bästa platsen för en match. Våra grabbar sprang ut och de fick sig en ordentligt svettig match.

En av besökarna som var 14 år gammal berättade stolt att han ska bli premiärminister när han blir lite äldre – så ni förstår att det var en förmån att få gästats av honom!

Liksom av de andra som möjligen inte blir ministrar!

Fåglar

Många människor uppfattar Etiopen som en uttorkad öken befolkad av svältande människor, med en avsaknad av grönska och djur. Men då har de inte varit här!
Landet består ju i själva verket till stor del av bördiga berg med ett överflöd av skogar och sjöar. Det finns naturligtvis också torra områden (just nu råder det ju en stor kris i norra och östra Etiopien, p.g.a. torkan där), men den stora mångfalden i naturen har bl.a resulterat i en otrolig fågelrikedom med över 900 arter!

Många säger att Etiopien är Afrikas främsta destination för fågelskådare och även om jag egentligen inte vet någonting om dessa små varelser, så vill jag gärna hålla med. Det kryllar av fåglar på sina ställen; både stora och fula sådana och små, förunderligt vackra. Även från vår egen veranda kan vi se en stor mängd olika sorter; allt från rovfåglar till små papegojor och det är fantastiskt att sitta där och lyssna till de olika arternas sång.

Dessa kärleksfåglar (lovebirds) är min egen lilla favorit. Det verkar som att de passerar Addis (eller åtminstone vår trädgård) två gånger per år och då är den gigantiska kaktusen vid vår veranda ett populärt viloställe.

Sedan har vi dessa red cheeked cordon blue-fåglarna som också kikar förbi vårt område tillsammans med sina flockar med jämna mellanrum. Dessa måste vara något av det sötaste som finns, inte minst de rosiga små kinderna!

Och så en lite fulare variant: Marabou storken som trots sitt utseende vare sig är gammal eller sjuk. Dessa finns det gott om runt Ziwaysjön och de kan bli över 150 cm höga, väga 9 kg och sägs kunna ha nästintill 4 meter mellan sina vingspetsar. Det är således världens största flygande fågel. Och må hända är det även världens äckligaste? Att få mata dessa giganter med fisk är ett äventyr! Att bli nedbajsad av en är mindre roligt.

En gång när vi hade slaktat en get och jag bar köttet genom trädgården till elden, så kom det en stor örn och snodde maten direkt ur min hand! Det var en upplevelse!

Denna lilla filur hittade jag mitt i ”öknen” utanför DireDawa.

Olika vävare finns det gott om och de bygger de häftigaste små afrikanska hyddorna, som dinglar i trädkronorna.

Så fort vi lämnade matbordet vid sjön Langano så flockades dessa runt vår tallrik. Färgglada och vackra, men lite väl ettriga.

Och så finns det ju som sagt många fler varianter! Håll till godo! Flertalet foton är tagna av mina entusiastiska föräldrar, de som börjat smitta mig med sitt fågelintresse! Tack för det, Rolf och Irene!

Visst är de otroligt vackra! Etiopien levererar!

Veckans fem i topp

Jag kan ibland snurra till det i tankarna och börja fundera på hur pass mycket jag egentligen gillar Etiopien. Väldigt onödigt, enligt min man. Och beroende på dagskondition kan svaren te sig rätt olika. Men en sak är säker; frågar du mig idag så kommer svaret bli att jag älskar detta land! Inte bara dess invånare och dess sköna klimat, men hela kittet! Anledningen till min glädje är troligen att vi just gjort ett välbehövligt luftombyte och lämnat Addis för fyra sköna dagar.

Det har för närvarande lugnat ner sig på vägarna runt huvudstaden och vi bestämde oss hastigt för att det var läge för en utflykt. Så vi packade och drog söderut, mot Simbo och fyra dagars vila och nya vyer.

Familjen Thornell gör ofta listor, så här kommer semesterns fem i topp. Vi är alla rörande överens!

1. Att bestiga ett berg! Av någon anledning så är både Andreas och våra två äldsta söner överentusiastiska när det gäller berg. De ska bestigas, gärna klättrandes på alla fyra enligt de två yngsta musketörerna. Helst ska det vara högt och lite farligt också. Jag brukar säga att vi ju redan bor på toppen av Kebnekaise (Addis ligger 2.355 m.ö.h), men det räcker tydligen inte. Lägligt nog låg Simbo resort som vi bodde på vid foten av ett litet berg (väldigt högt berg, om du frågar mig), så det skulle naturligtvis bestigas. Härligt var det! Och vackert blev det! Och där högst upp på toppen bodde det massor av folk i sina små hyddor, och varenda dag klättrar de ner för berget med sina kläder, barn och getter för att tvätta i sjön.

 

2. Att rida längst Langanos stränder! Jag som verkligen inte kan galoppera, galopperade ändå och kunde inte låta bli att skrika av förtjusning. Och barnen njöt!

1. 
3. 
5. 
7. 

 

3. Att åka på Safari och på nära håll få se världens snabbaste fåglar: strutsar! Det här med ”världens snabbaste” är väldigt viktigt för somliga i  familjen och ”världens snabbaste – vad som helst” är alltid ytterst spännande att se! Vare sig det är Haile Gebrselassie, en gepard eller en struts. Dessutom fick vi se hundratals flamingos på en stor salt-strand, massor av antiloper, stora vildsvin och spännande heta källor. De där heta källorna var ytterligare en sak som mamman i familjen ansåg lite läskiga då det bubblade, kokade och rykte mellan stenarna som vi gick på. Tydligen tar det endast fem minuter för ett ägg att bli hårdkokt i det där vattnet och människor blir ofta friska av att inandas vattnets ångor. Vad som händer om man trillar i lät jag bli att fråga.

 

4. Att bada! Och bada och bada och bada. Och bada.

 

5. Och sist men inte minst så fick vi oss årets första glass (faktiskt den första glassen sedan vi lämnade Sverige i somras) i en plastmugg på vägen hem. Så våldsamt god!

 

Så nu är vi hemma igen och redo för en ny arbetsvecka! Sa jag att jag gillar Etiopien?